maddeliix

Dom senare dagarna har jag känt mig otroligt irriterad, ledsen, ensam och arg.. På vad exakt kan jag inte sätta fingret på men det är mycket som snurrar i huvudet, vänner, ovänner, släkt, familj, kärlek, pengar och uppfostran! Varför är det egentligen så att man ska hålla tyst jämt när man mår dåligt? Får man inte blogga om det då, är det fel att visa att man inte är mer än människa, är jag så svag för att jag berättar? Jag känner mig faktiskt ensammast i världen just nu, en känsla jag inte haft på flera år! Vad gör jag för fel för att behålla sanna vänner? Är det mig det är fel på eller är det dom? Prata är något människor är bra på men agera är uppenbarligen så himla mycket svårare. Gjorde jag det svårare för mig att avbryta falsk vänskap för att jag gjort någon av dom till gudförälder, har jag låtit komma dom för nära? Är jag så blåögd att jag går på alla falska ord? Och kärleken, är det meningen att den ska vara så förbannad svår och komplicerad, tänk när man var liten och satt och ritade hjärtan med pilar i, tänk om man då vetat vad kärlek verkligen var, missförstå mig rätt, jag älskar johan! Och det värsta av allt just nu, uppfostran! Vad är det jag gör för fel med E, varför har han alltid vart såhär, har jag inte satt tydliga gränser och inte gett tillräckligt med kärlek? Var det fel att skaffa M så tätt inpå när jag visste hur E var, jag älskar honom så mycket att det gör ont i hela kroppen av att han är såhär.. Jag vill bara vara med honom och dom andra barnen, leka, mysa, prata och busa, varför vill han bara slåss, skrika, springa omkring och retas? Nej, det är inte trots, trots pågår inte 24/7 under 3 år. Nu har jag skrivit av mig och jag vet att jag inte borde skrivit detta men jag vill inte måla upp någon bild av mig som en super-woman..